Från att ha ett ganska bra liv så har det gått käpprätt åt helvete. Allt har börjat med att min fina son blev sjuk på dagis i torsdags, han kräktes. Han har två föräldrar och den ena var på jobb dvs hans far då är det bara mamma som finns till hands, så brukar det väl vara eller hur. Går in till min chef och säger vad som hänt och frågar efter hennes dotters mobilnr. (hon jobbade för mig när jag var mammaledig) Han blir helt stött och frågar. jaha så du ska åka. Öhh ja det är väl klart, det är bara jag som kan och han kräks ju.

Då blev det ett jäkla liv på karln. Såhär kunde vi absolut inte ha det i fortsättningen. Att jag ska vara hemma med sjukt barn jämt och ständigt. Så kan vi inte sköta en mottagning. ( jag har varit hemma med sjuk barn en gång, två med denna.) Lät precis som om att han ska sparka mig. Jag blev så jävla ledsen och gick ut och tårarna bara rann, gick och letade efter mamma.

Satte mig vid mitt skrivbord och bara grät och grät. Blev tröstat av min kolega och sen kom mamma och pratade. Han kan ju inte få bete sig såhär!

Jag åkte hem iallafall och hämtade hem en likblek sovande son. Jag har mått illa hela helgen för det här. Och rasmus har varit dålig, inte bra än.

Nu beter han sig som om inget har hänt. Bara lite argare mot mig har jag märkt, han frågar inte ens hur det är med rasmus.